Antibiotikaresistens – hur uppkommer den och vad kan du göra?

Kategorier antibiotika, antibiotikaresistens

Antibiotika är läkemedel som används för att döda eller hämma bakteriers tillväxt. Den har sitt ursprung i en slags krigföring mellan bakterier och svampar som troligen existerat i miljarder år. Andra mikroorganismer som kan orsaka infektion är virus eller svampar och mot dessa hjälper inte antibiotika. Antibiotikabehandling vid influensainfektion är alltså helt i onödan. Den allra vanligaste typen av antibiotika är penicillin och det var för övrigt den som Alexander Fleming (han med den prickiga flugan) upptäckte 1928. 1939 renframställdes penicillinet av forskarna Chain och Florey och började användas som läkemedel. Antibiotika förstör olika strukturer och funktioner hos bakterien. Penicillinet fungerar som en bromskloss som hindrar bakterien från att bygga upp sin cellvägg. När bakterien sedan ska dela sig finns ingen cellvägg som håller ihop den och då spricker den och dör.

Bakterier har utvecklat ett försvar mot antibiotika och det är detta som är antibiotikaresistens. En bakterie innehåller så kallade plasmider.

Plasmiderna är ett slags extra dna som kan ge bakterien särskilda egenskaper, till exempel antibiotikaresistens.

Plasmiden kan alltså bära på en gen för resistens mot till exempel penicillin. Man brukar säga att en gen kodar för ett visst protein genom två processer som kallas transkription och translation. Det här är så intressant så det tror jag faktiskt blir ett alldeles eget inlägg senare. I det här fallet är proteinet ett enzym som klipper sönder penicillinet och bakterien överlever. I andra fall kan det vara ett protein som blockerar transport av antibiotika in i cellen, pumpar antibiotika ut ur cellen eller gör antibiotikan omöjlig att fästa på eller i bakterien.

I en bakteriepopulation finns det två sätt för resistens att sprida sig.
1. Vertikal spridning från modercell till dottercell. Plasmiden med genen för penicillinresistens förökar sig själv inne i cellen och blir således flera plasmider med gen för penicillinresistens. Dessa plasmider följer sedan med när bakterien delar sig.
2. Horisontell spridning där olika bakterier blandar gener med varandra. Två bakterier konjugeras med hjälp av en så kallad f-pilus och dna förs över från den ena bakterien till den andra. Där kan plasmiden med genen för penicillinresistens föröka sig på egen hand och därmed göra den andra bakterien resistent mot penicillin.

Om en bakterie av tio bär på antibiotikaresistens och man tillsätter antibiotika kommer den resistenta bakterien att selekteras i evolutionen. Den överlever och de nio som är känsliga för antibiotika dör. Resistensgenen sprider sig både vertikalt och horisontellt och efter ett tag kommer bakteriepopulationen i stället att bestå av nio resistenta bakterier och en som är känslig för antibiotika. Detta är ett allvarligt problem eftersom det idag finns mycket antibiotika i vår livsmiljö. Det beror på att man rutinmässigt ger djur antibiotika för att fler ska överleva och växa snabbare tills det är dags för slakt. Det beror också på att vi människor varit slarviga med hur vi hanterat antibiotika. I vissa länder kan man till och med köpa antibiotika i vanliga livsmedelsbutiker och då är det lätt hänt att man medicinerar för säkerhets skull vid en vanlig virusförkylning. Och det är ju som vi vet helt verkningslöst. Resistens sprids också på sjukhus och via människor som reser.

Det skulle alltså behövas ett nytt antibiotika som var väldigt effektivt och som bara fick användas i nödfall. Som nämndes i förra inlägget är det som väntat ingen vidare lockande affärsidé för något läkemedelsföretag att utveckla ett läkemedel som helst inte ska säljas.

Men när ska antibiotikabehandling ges då? Det finns två frågor som en läkare ställer sig när hon/han ska besluta om antibiotika bör ges eller inte. Det är dels om infektionen beror på bakterier eller virus och dels huruvida infektionen kommer att läka ut av sig själv eller om den kommer behöva behandlas. Om antibiotika används i onödan ökar risken för att utveckla fler resistenta bakteriestammar. Detta i sin tur kan på sikt leda till att det inte går att behandla vissa infektioner. I princip vid varje behandling med antibiotika är det någon enstaka bakterie som blir resistent. I upp till två år efter behandlingen kan dessa bakterier finnas kvar i kroppen.

Kan vi då göra något själva åt det här? Man ska prata med sin läkare eller veterinär om när antibiotika bör användas. Man ska inte använda överbliven antibiotika utan lämna in den på apoteket. Man bör också förebygga infektioner och smittspridning när det går och det gör man till exempel genom att tvätta händerna och följa vaccinationsprogram. Och så sprida kunskap förstås!

Det kan ju kännas lite nedslående men faktum är att det bara kommit ungefär två nya antibiotika de senaste 40 åren och att ingen verkar vilja satsa på att forska fram ett nytt och verksamt. Men det pågår faktiskt forskning på alternativ och det tänkte jag att vi skulle kika lite på alldeles strax. Först måste jag bara gå och samla ihop den där penicillinflaskan som jag vet står i kylskåpet och som minstingen vägrade ta. Frisk blev hon ändå så där kan man ju diskutera behovet.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *