Från stad till land.

Kategorier livet på landet

När jag drar upp rullgardinen i sovrummet på morgonen har jag framför mig en vy som är så bländande vacker. Den är välbekant in i märgen. Jag ser den röda ladan mitt ute på åkern och lite längre bort Hårgaberget täckt av gran och fur. Dessa barrträd som på håll intar en blåaktig ton. Hälsinglands blå skogar. Och det är alldeles tyst, tystnaden är ibland öronbedövande. Ända tills barnen vaknar.

I drygt tre år nu har jag vaknat upp här, i det gula huset på gården som kallas Lars-Ers. Med en ladugård och röda uthus runt omkring. Som liten spenderade jag så ofantligt mycket tid här, hos mormor och morfar. Här har jag växt upp, bland åkrar, ängar, grönsaksland och kossor. Härifrån har jag längtat och hit har jag så småningom längtat tillbaka. Jag har varit i exil från Hälsingland länge, återvänt med jämna mellanrum men är nu här för att stanna. Jag känner det tydligt nu.

Men det var inget enkelt eller självklart val att lämna Stockholm och flytta ut på landet. Så här i efterhand kan jag dock se att jag faktiskt hade bestämt mig långt innan jag på riktigt erkände det för mig själv. Beslutet kändes oerhört stort och ansvarsfullt och jag var rädd för att det skulle bli fel. Tänk om barnen inte skulle trivas. Tänk om de inte skulle hitta några kompisar i samma ålder. Tänk om vi skulle komma att sakna allt som Stockholm hade att erbjuda. Tänk om det inte skulle gå att ordna ett jobb. Tankarna var många och trots att jag som sagt nog hade fattat beslutet långt innan jag själv visste om det så var jag liksom tvungen att stöta och blöta alla de där frågorna, med mig själv och med andra. Alla i min närmaste omgivning ville såklart att vi skulle ”flytta hem”. På jobbet minns jag att vissa undrade vad tusan man skulle hitta på i den obygden. Och tänk på karriären, vad ska man jobba med? När man befinner sig i ett sådant läge som jag var i då, är det lätt att påverkas av vad andra säger och tycker, kanske allra mest av olyckskorparna. Både jag och min man har akademiska yrken och var väl av den anledningen inte bäst rustade för ett liv på landet, rent jobbmässigt. Jag tänkte ofta under den här perioden att jag borde ha utbildat mig till läkare eller lärare, då hade man liksom varit safe. Skulle det verkligen gå att hitta en tjänst inom kliniska prövningar av läkemedel där jag kunde arbeta på distans?

Jag arbetar frekvent med små visuella mål. Jag föreställer mig bilder och situationer där jag befinner mig. Inte alltid så tydligt uttalade för andra utan oftast bara för mig själv. Märkligt nog uppfylls inte sällan målbilderna. Det kan nog vara så att jag skapar väldigt realistiska och snälla målbilder men jag tror också att de får mig att effektivt och aktivt jobba mot det där stora målet. En målbild för några år sedan var att jag såg mig själva sitta och jobba på ett hemmakontor, ett prydligt sådant, där jag hade utsikt över åkrar och ängar.

Hur gör man egentligen när man bestämmer sig för att överge det (vad man tror just då) säkra och trygga? Hur vet man att det är rätt? Vet man över huvud taget att det är rätt eller måste man chansa? Det här är frågor som jag har brottats mycket med under de senaste åren. Det finns såklart inte svar på alla men jag tror att jag har hittat min väg. Jag ska försöka dela med mig av min resa här och jag hoppas att jag kan inspirera någon att faktiskt ta beslutet, att testa och följa drömmen. Jag tror nämligen att det faktiskt går att flytta från stad till land utan att kompromissa så värst mycket alls. Det går att bo på landet med ett (i mångas ögon sett) annorlunda jobb utan att behöva resa jättemycket. Man måste inte bli egenföretagare eller starta lanthandel. Även om det såklart låter väldigt, väldigt trevligt.

Nu är det midvinter och snön ligger djup här i Hälsingland. Skidor på längden och tvärsen står alltid startklara för att användas alldeles utanför bron. Sparken och kälkarna likaså. Om mornarna när jag skjutsar barnen till skolan möts vi av de mest gudomliga soluppgångarna i rosa, aprikos och violett. Yngsta dottern säger att ”det är där enhörningarna bor”. Där bor enhörningarna, och här bor vi. Här vill jag vara.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *