Vi plockar in buketter av små blommor för brinnande livet. De vissnar på ett dygn men det är härligt att få studera dem i närbild en stund. En sort i taget, det gillar jag. Styvmorsvioler, som små konstverk.

Och skogsvioler, lite enklare men med den ljuvligaste av duvblå färger.

Det är högtryck på jobbet och man märker att det är många läkemedelsutvecklare som vill få igång sina studier innan sommaren och semestrarna börjar, för att följa de milstolpar man målat upp. Efter många år av forskning ger förhoppningsvis den kliniska studien ett resultat. Ett resultat som i bästa fall visar på det man hoppats eller som i många fall inte gav någon skillnad mellan de grupper som studerades. Oavsett vilket så är det viktigt att resultaten blir tillkännagivna.

Forskare samlar in information genom att testa sig fram, med experiment eller observationer. Vid experiment testar man genom att aktivt gå in och utföra något, till exempel undersöka hur en medicin påverkar ett sjukdomssymptom. Vid observationsstudier tittar man i stället på vad som händer utan att själv blanda sig i. Det finns ett antal saker som man ska tänka på när man läser resultat från nya studier som till exempel i dagspressen kan få riktigt smaskiga rubriker. En sådan viktig fråga att ställa sig är vem forskningen utfördes på. Om det var på människor, ja då kanske man kan tro att resultaten skulle kunna vara applicerbara på människor men om den gjordes på celler eller djur så är det ganska långt kvar innan vi egentligen kan säga något om hur den påverkar oss. En annan punkt att leta efter är huruvida den grupp som testades var slumpmässigt utvalda eller inte. Om de inte var det finns det risk för något som kallas urvalsbias och det leder till att resultaten inte säkert kan generaliseras till andra personer. Urvalet kan vara skevt och resultaten inte säga något om populationen som helhet. Ibland kan resultaten bli snedvridna trots ett slumpmässigt urval av studiedeltagare. Om till exempel inte alla väljer att svara på den där enkäten som skickats ut, och de som inte väljer att svara kanske till och med tenderar att vara samma typ av människor (stressade småbarnsföräldrar i medelåldern kanske, vem vet?) så får man ändå inte in resultat från en genomsnittlig population. Man får ett bortfall. Vid studier med känsliga frågor kan man tänka sig att det i vissa fall är svårt att svara sanningsenligt. Det finns risk att försöksdeltagaren förskönar sanningen eller underdriver sitt svar. På samma sätt kan det finnas ett minnesbias i de studier där forskningen utförs retrospektivt (i efterhand). Att få en fråga om hur mycket man åt av ett visst födoämne för ett år sedan kan vara trixigt att svara sanningsenligt på. Då kan en så kallad prospektiv studie ge ett mer sanningsenligt resultat. Vid en sådan följer man studiedeltagarna framåt i tiden och en koststudie kan i ett sådant fall innebära att man får föra kostdagbok. Trots att detta är bättre än en retrospektiv studie så är det inte helt perfekt. Försöksledaren är oftast intresserad av att se långsiktiga effekter av kosten och det är problematiskt att få en försöksdeltagare att föra kostdagbok under en lång tid. En kostdagbok kan ibland användas för att få en idé om vad eller hur mycket en försöksdeltagare konsumerar. Detta har visat sig inte heller utfalla helt sanningsenligt eftersom det är ganska vanligt att ändra sina matvanor när man plötsligt måste skriva upp allt man äter. Det verkar också vara så att många har en tendens att underrapportera, det vill säga utelämna vissa kostintag.

Ett intressant fenomen som jag vill stanna lite längre vid är så kallat publiceringsbias. Vi nås bara av en del av alla forskningsresultat som produceras. Vi har en tendens att se och höra det vi vill se och höra. Massmedia och sociala medier uppmärksammar ”sensationella” forskningsresultat men man har även erfarit att vetenskapliga tidskrifter tenderar att hellre publicera studier som visar ett resultat än sådana där forskningsledaren inte lyckades visa på en skillnad mellan de grupper som studerats. Det skulle till exempel kunna vara att en viss typ av behandling ger lika stor risk att drabbas av en sjukdom som en annan slags behandling, det finns ingen skillnad mellan behandlingarna när man studerar risken för sjukdom. Den här typen av resultat kanske inte är lika intressanta och spännande att läsa om som de fynd där någon av behandlingarna faktiskt visade på en skillnad, till exempel att den ena behandlingen tyder på en ökad risk för cancer än den andra. Trots detta är en studie med inget resultat minst lika viktig att publicera. Om det inte görs får vi en missvisande bild av ett forskningsområde. Att en viss typ av resultat tenderar att inte publiceras kallas för publiceringsbias. Många forskare undviker att utföra studier som de på förhand anar inte kommer ge något resultat eftersom de vet att det finns mindre chans att få den studien publicerad. Det kan även vara så att man utfört en sådan studie och inte ens försöker få resultaten publicerade. På så sätt går viktiga forskningsresultat förlorade.

Den typ av studier jag arbetar med, så kallade randomiserade kontrollerade kliniska studier (återkommer till denna terminologi vid ett senare tillfälle) måste föras in i ett register innan de startar. På så sätt är det redan från början känt att studien utförs och det blir också möjligt att se om det verkar finnas ett publiceringsbias bland studier inom ett forskningsområde. Låt säga att 30 studier registrerades men endast två publicerades, då är det sannolikt ett tecken på publiceringsbias. Förhoppningsvis kommer även andra studier (inte bara randomiserade kontrollerade) så småningom att behöva registreras innan de utförs och då kommer det att finnas en bättre möjlighet att upptäcka eventuellt publiceringsbias. Det är alltså viktigt att komma ihåg att vissa forskningsresultat som inte påvisade någon skillnad mellan behandlingarna aldrig når oss, trots att de finns.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *