Jag är en rutinmänniska. Jag gillar att veta hur saker och ting är och kommer att bli. När rutinerna ändras känner jag mig alltid lite vilse innan jag vant mig vid det nya. Det går ganska snabbt att vänja sig dock, särskilt sedan barnen kom, då blir man tvungen att tampas med ständiga förändringar. Förut skämdes jag lite över detta, hade en känsla av att jag borde ta saker och ting lite mer som de kommer. Sedan insåg jag att jag är långt ifrån ensam om att gilla rutiner och nu tycker jag snarast att det är något eftersträvansvärt. Jag kan också märka på barnen att de och allt runt omkring fungerar så mycket bättre när man får in bra rutiner kring mat och sovning. Jag skulle tro att de flesta mår bra av rutiner och hållpunkter i tillvaron. Så länge de inte går till överdrift såklart. Som med allt egentligen, lagom är bäst.

Numer kan jag uppskatta rutinarbete otroligt mycket. Det blir närmast avkoppling i ett stressigt småbarns-och heltidsarbetarliv att stå och kratta löv, hänga tvätt, måla en vägg eller sticka sig igenom en tröja maska för maska. Jag njuter medan de pågår och känner mig nöjd efteråt eftersom det oftast av sådant arbete blir så tydliga resultat. Kanske det hänger ihop med att mitt vanliga jobb liksom aldrig blir klart. Det är ständigt pågående projekt med diffusa ramar kring när det är tillräckligt bra eller färdigt. Rutinarbete som också innebär fysiskt jobb blir måhända då en välbehövlig variation.

Katten är också en rutinmänniska (rutinkatt?). Varje morgon snurrar han kring mina ben och påminner om att det inte bara är människobarnen som ska ha frukost. Han vill ligga bredvid mig när jag jobbar och väcker oss om nätterna, inte för att han vill gå ut utan för att han vill ha sällskap. Victoria Skoglund skriver så fint i ett kapitel i sin bok ”Min trädgård vid sjön”: ”Katten, det norska skogsdjuret, och jag lever i symbios, i ett slags äktenskap som är uppbyggt på rutiner och små sammankomster. På morgonen möts vi i köket i ett litet samtal om mat och om nattens händelser. Barfota i nattlinne delar jag upp små portioner från hans älsklingsburk med tonfisk. Han dansar sin morgonvals med svängande svans och sjunger ikapp med kaffemaskinens buller. Efter vår gemensamma frukost delar vi plats i badrummet. Han dricker direkt ur kranen medan jag borstar tänderna. Vi går ut i trädgården som ett gammalt par. Bland kantnepetans blad sträcker han vällustigt ut sin kropp och bjuder in till lek och kel. Vi njuter av vardagens jämna lunk och tycker inte om förändringar…”

Nåväl, mina mornar är inte fullt lika harmoniska och fridfulla som de Victoria beskriver men det är en hög igenkänningsfaktor på relationen med katten.

Om man sätter det här med rutiner i ett större och vetenskapligt sammanhang skulle man kunna nämna förra årets nobelpris i fysiologi/medicin. Det gick till Jeffrey C. Hall, Michael Rosbash och Michael W. Young för deras upptäckter av molekylära mekanismer som styr cirkadisk rytm. Jordens rotation runt sin egen axel, som ger upphov till dag och natt, är något som nästan alla organismer behöver förhålla sig till. Man skulle kunna säga att förutsättningarna för överlevnad är kort sagt bättre för den som är vaken när det är lättast att hitta föda, och som drar sig undan när det är störst risk att bli attackerad.

Att både djur och växter har en dygnsrytm som styr beteendet har varit känt länge. Men hur den inre klockan egentligen fungerar var länge ett mysterium. 1984 lyckades förra årets nobelpristagare isolera en gen, den så kallade period-genen, som styr dygnsrytmen. Forskarna upptäckte att koncentrationen av proteinet som genen kodade för svängde i en 24-timmarscykel med högst koncentration på natten och lägst på dagen. Svängningarna uppstår genom att genen och proteinet tillsammans bildar en loop för negativ återkoppling: genen leder till att proteinet tillverkas men proteinet leder till att genen blockeras. När koncentrationen av proteinet sjunker aktiveras genen på nytt och cirkeln sluts.

En andra viktig pusselbit kom ett decennium senare då Young upptäckte en annan gen, timeless, som visat sig nödvändig för att loopen ska uppstå. Därpå upptäckte Young även genen doubletime, som inverkar på loopens längd genom att fördröja ett av dess steg. Forskningen är från början gjord på bananflugor, men principerna har sedan visat sig stämma för många organismer, bland annat människa.

Det forskas nu mycket på hur störningar i den cirkadiska rytmen påverkar oss och om den kan tänkas bidra till hälsoeffekter vid olika syndrom och sjukdomar. Till exempel depression, schizofreni och bipolär sjukdom. Ett komplext och stort område men väldigt spännande tycker jag. Jag kommer nog tillbaka till det vid fler tillfällen skulle jag tro.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *